Det finns ett Paldiski som de flesta inte känner. Det är sol och vind på en kalkstensklippa som stupar rakt ner i Östersjön. Historiens stormar har gröpt ur väggarna och i klippornas hålor har grisslorna rett sina bon. Pakri-halvön, där Paldiski ligger, har en av Baltikums häftigaste vandringsleder ut mot den över 50 meter höga fyren på udden. Man strövar genom ett av de hemligaste områdena i kärnvapenimperiet Sovjetunionen, där kalla krigets lönnrum och robotramper varvas med historiska ruiner och mäktiga ekar som knotigt böjer sig ut över vatten. Här kan det kännas som om världen föds på nytt, från död till liv, från mörker till ljus. Europas demoner har drivits ut ur Paldiski och fredens generation har dragit in. Här har Estlands internationella fredsbevarande styrkor tränats sedan 1994, och de har gjort tjänst i bland annat Bosnien, Afghanistan och Irak.
De avstängda kärnkraftsreaktorerna har efterträtts av åtta vindkraftverk på kalkstensklippan, som tagit över en liten del av kraftproduktionen från Estlands miljöfarliga oljeskiffer.
På militärbasen fanns två ubåtssimulatorer i full skala med riktiga kärnkraftsreaktorer inmonterade. Paldiskis reaktorområde var den sista marken som Estland fick tillbaka från Ryssland efter sovjettiden. När de estniska myndigheterna 1995 tog över ansvaret för Paldiski var dåvarande presidenten Lennart Meri på plats och förklarade högtidligt att Estlands ”förlorade son” hade återvänt. Meri beskrev den frid som på 1930-talet härskade i det lilla fiskeläget med de båda kyrkorna, innan samhället förstördes i andra världskriget och bönderna kördes bort och ersattes med en utbåtsbas som slöts för omvärlden:
”Paldiskis militära tentakler nådde från Östersjön till alla världens hav: Ishavet, Atlanten, Stilla havet, Indiska oceanen. En stad, på vars lugna gator kamomillen blommade före andra världskriget, samlade på sig så mycket av kraften i Ondskans imperium att den skulle ha
räckt till att utplåna flera världar och flera mänskligheter.”
Nu finns inga kärnvapen på Estlands mark. Kamomillen blommar åter i Paldiski. Skapelsens flora är rik på Pakri-halvön.
Kärnvapenmakten Sovjetunionens militärhögkvarter i
Paldiski är igenbommat bakom rostiga grindar.
På ungdomsgården samtalar jag med sjuttonåriga Darja om hennes drömmar för Paldiski.
– Jag skulle vilja bygga ett hem för gamla människor, och restaurang, nattklubb och disco för unga. Det behövs ett ungdomscenter med psykologer och yrkesvägledare, med möjligheter till dans, fotboll och andra aktiviteter.
Men hon vet att det saknas pengar och hon känner sig maktlös.
– Någon måste säga till politikerna vad de ska göra.
Det är kanske Darja själv, som ska påverka dem?
– Jag kan inte göra det ensam, det behövs stöd. Ensam kan man inte kämpa mot en hel armé. Jag har inte talat med mina vänner om det, men jag hoppas att någon kan ta upp mina idéer.
Darja vill egentligen bort från Estland. Hon vill bli konstnär, på något sätt, någonstans. Hon skulle gärna vilja komma till Tyskland eller Finland, där det finns större möjligheter att tjäna pengar. Men inkomsterna ska bara bli redskap för att förverkliga drömmar. Paldiskis förstörelsekraft som hotade vår planet har ersatts av sårbar omsorg om människosläktet.
– Om jag hade pengar skulle jag ge dem till hela världen, så att alla länder fick sådana ungdomscentra, säger Darja.
Hennes ord lyser upp i egennyttans skymningsepok. Det är kallt i världen, och det är kyligt ute när jag står vid hållplatsen och väntar på kvällsbussen till Tallinn. Men inombords värmer det. Den pånyttfödelsens kraft som jag känt i Paldiski fyller mig med hopp. Europa har en framtid. Jag har sett den spira ur ruinerna av ondskans imperium.
Tallinns urgamla symbol är en gråtande kvinna. Långt från EUs kärna visar den estniska huvudstaden upp kontrasten till de manliga triumfmonumenten över marscherande härar i Europas metro poler. På Harjukullen i Hirveparken, nedanför Domberget och parlamentet, sitter Linda och sörjer sin döde man. Hon omges inte av storslagna öppna platser, inga avenyer leder fram till henne. Linda finner man genom att söka sig fram på grusgångar bland träd och buskar invid ett hisnande stup. På statyns sockel står det på estniska: Ikka mötlen neile kes siit viidi … Taeva poole Karjub nende äng. Fritt översatt blir det: Jag tänker alltid på dem som fördes härifrån ... De riktar sin smärta mot himlen.
Linda representerar de människor som känner djup sorg men inget hat, som söker försoning utan hämnd. Hon avvisar segrarnas ideologier, hon erbjuder Europa ett alternativ till kulturernas krig, hon visar en väg ut ur våldets onda cirkel. Linda sitter i skärningspunkten mellan livets smärta och tillvarons nåd. Smärtan över förluster som vi inte kan förhindra möter en nåd som vi inte själva kan framkalla. Det sker när vi erkänner vår brustenhet. Europas djupaste behov är inte Lissabonprocessen, en växande styrka i vår globala konkurrenskraft. Det vi européer djupast längtar efter är av annan art. Vi ropar efter helande för våra inre sår. Vi söker den mänskliga närhet som inte segerherrarna upplevt men som de sörjande offren har känt. Vi behöver en Tallinnprocess, inspirerad av Linda, där de svaga och sårade får vägleda de starka och oberörda, de som aldrig har förlorat och aldrig har haft fel. Att erkänna svaghet är styrka. Att ta emot råd från de små är storhet. Men vi har skapat en europeisk politisk kultur, där ansvar kan anförtros endast åt den som framstår stark och felfri. Därmed blir samhället allt fattigare på mänsklighet.
Den starka Sovjetunionen, som med sin säkerhetspolis skrämde hundratals miljoner människor och med sin vapenmakt satte skräck i en hel värld, visade sig vara en koloss på lerfötter. Varken KGB eller militären kunde till sist stoppa friheten. När demonstranterna hade stått där hos den gråtande Linda invid stupet i Hirveparken i Tallinn den där augustidagen 1987, och utmanande balanserat på avgrundens brant, då fanns det inte längre någon återvändo. Kolossens rämnor vidgades, till dess att jätten rasade. De svagas styrka avgjorde.
I dag behöver vi som européer symboliskt vallfärda till Linda vid branten i Hirveparken. Vi behöver ta risker, sätta modernitetens och postmodernitetens självklarheter på spel och inse att en verklig reform av den europeiska gemenskapen börjar med gråtande män och kvinnor,
människor som vågar erkänna sin svaghet.
Sångaren och poeten Leonard Cohen hävdar att de verkliga massförstörelsevapnen i vår värld är våra egna förhärdade hjärtan. Men samme Cohen har skaldat: There is a crack in everything, that’s how the light gets in. Det finns en spricka i allting, det är så ljuset tar sig in.
När livet går sönder, när vi lider nederlag och blir medvetna om vår svaghet, då finner vi ofta oss själva. Förlusten kan hjälpa oss att se den verklighet som annars skyms av kraftfull aktivitet. Maktlöshet kan bli vår styrka. Bräcklighet kan bli vår räddning. När vetekornet dör i jorden ger det skörd. Därför har alla européer mycket att lära
även av de bittraste baltiska erfarenheterna.
© grannland 2007