Tomas Tranströmer, Nobelpristagare    i litteratur 2011.  Foto: Bonniers.      Ur Tranströmers Östersjöar "Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt. Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man ute på öppna sjön. Den gamla kvinnan hatade suset i träden. Hennes ansikte stelnade i melankoli när det blåste upp: 'Man måste tänka på dem som är ute i båtarna'. Men hon hörde också något annat i suset, precis som jag, vi är släkt. (Vi går tillsammans. Hon är död sen tretti år.) Det susar ja och nej, missförstånd och samförstånd. Det susar tre barn friska, ett på sanatorium och två döda. Det stor draget som blåser liv i somliga lågor och blåser ut andra.            Villkoren. Det susar: Fräls mig Herre, vattnen tränger mig inpå livet. Man går länge och lyssnar och når då en punkt där gränserna öppnas eller snarare där allting blir gräns. En öppen plats försänkt i mörker. Människorna strömmar ut från de svagt upplysta byggnaderna runt om. Det sorlar.   Ett nytt vinddrag och platsen ligger åter öde och tyst. Ett nytt vinddrag, det brusar om andra stränder. Det handlar om kriget. Det handlar om platser där medborgarna är under kontroll, där tankarna byggs med reservutgångar, där ett samtal med vänner verkligen blir ett test på vad vänskap betyder. Och när man är tillsammans med dem som man inte känner så väl. Kontroll. En viss uppriktighet är på sin plats bara man inte släpper med blicken det där som driver i samtalets utkant: någonting mörkt, en mörk fläck. Någonting som kan driva in och förstöra allt. Släpp det inte med blicken!"   (1974)