Mörkret har fallit över Vilnius, men på Geliu gatve fortsätter en gammal kvinna ihärdigt att sopa höstlöv med sin riskvast. Man kan se henne där bittida och sent. Sommaren är obevekligt över, träden har gulnat och trottoaren blir livlöst ren i lyktornas matta sken. På andra sidan gatan står en förfallen tegelbyggnad, som ingen skulle lägga märke till om inte gatljuset föll på en sliten, plåtklädd kupol. Det sargade huset i sluttningen ner mot Pylimogatan var en gång en välkänd synagoga. Den gamla kvinnan sopar löv i ett kvarter som har sett jiddisch-kulturens världscentrum blomstra och dö.     Att promenera nedför Geliu i kvällsmörkret, gå ut på Pylimo, svänga av mot Rudinkai, snedda över till Mesiniu, korsa Tyska gatan och träda in genom den gamla porten till Judegatan, det är att vandra genom världshistoria. Dessa kvarter var den östeuropeiska judenhetens hjärta. Men här låg också Förintelsens förmak, Vilnius två getton. Det var i Litauen nazisternas systematiska judeutrotning började. Här föll den skymning som blev till Europas mörkaste natt och som i gryningen följdes av den judiska staten Israels tillkomst. Men morgon och skymning är samtida på vår planet. När dagen gryr för någon, faller natten för en annan. Det judarna kallar befrielsekriget, heter katastrofen på arabiska. Den som vill få insikt i Mellan östern nu, kan inte nonchalera Vilnius då. Har Palestina och Israel varit världens brännpunkt i sex decennier, därför att jiddisch-kulturen inte fick leva i Vilnius?    På Judegatans bakgård är den ljumma kvällsluften mättad av vemod. Marken här gömmer ett mänskligt drama, mer tragiskt och vittomfattande än någon kunnat mäta. Det sträcker sig genom årtusenden, från Egypten och Kanaans land via det antika Babylon och det medeltida Spanien till den här öppna platsen i Gamla stan i Vilnius och vidare genom nazisternas förintelseläger till Jerusalems gamla stad och nya förorter.      Vilnius äger en lockelse, en nästan orientaliskt färgad mystik, som har beröringspunkter, om än svårtydda, med Jerusalem. Det har förstås att göra med det forna Vilnius mångfald av folkslag, religioner och helgedomar. Vilnius var en mötesplats för kulturer. Mest färgstark var nog den judiska. Gamla målningar och foton från Zydu gatve (Judegatan) och Stikliu gatve (Glasblåsarnas gata) med deras folkliv, butiker och bågvalv för tankarna till kvarter i Gamla stan i det heliga landets Jerusalem.    Men Vilnius har också en djup mollton, en smärtfylld längtan efter en obestämbar verklighet, som känns närvarande men är osynlig. Vilne, Vilne, undzer heymshtot, Undzer benkshaft un bager… Vilnius, Vilnius, vår hemstad, Vårt hopp och vår tröst. Så löd sången på jiddisch bland människor som i generationer haft sin trygghet här. Men orden skulle bytas ut och musiken övergå i namnlös förtvivlan. S´firn vegn tsu Ponar tsu, S,firt keyn veg tsurik ... Alla vägar bär till Poneriai, Det finns ingen väg tillbaka.       Det var i Poneriai utanför Vilnius som stadens judar förintades. Där är en hel skog full av dödens gropar och minnesstenar. När man har vandrat i gettots gränder och bland Poneriaiskogens tallar finns det inte längre någon väg tillbaka från Vilnius judiska historia. Den är ett måste för varje europé.   Författaren och nobelpristagaren Czesław Miłosz, som levde i Vilnius i sin ungdom, har uttryckt sig så här: ”Denna stads vackra geografiska läge och arkitektur har något magiskt över sig. Det är lätt att glömma att vi befinner oss på gravplatsen för omkring etthundra - tusen judar. Det fasansfulla i detta massmord är ständigt närvarande, fast för de levande är det bekvämare att inte minnas.”   Jag står vid Judegatan och ser ett ungt par rasta sina hundar i gräset där det berämda judiska Strashun-biblioteket låg. Har ungdomarna någon aning om att de går på helig mark? Vet de att bakom biblioteket reste sig en av Europas största judiska helgedomar, den mäktiga Stora synagogan från 1630-talet, som var byggd av sten i renässansstil och rymde bortåt fyra tusen personer, och som hade en magnifik ark, Aron ha Kodesh, där skriftrullarna förvarades?     Just där synagogan stod finns sedan många år ett daghem, sovjetgrått. Det används numera till skola för förstaklassare. Det som nazisterna inte förstörde av judisk kultur och judiska kvarter, det raserade de efterföljande sovjetiska ockupanterna, bland annat ruinerna av synagogan. De hade en osannolik stadsplan, som gick ut på att dra en motorväg genom Vilnius gamla kvarter. Den stoppades. Men mycket av stadsdelen här utplånades ändå. I dag finns en basketbollplan i grus på andra sidan Judegatan, mitt emot den plats där biblioteket och synagogan stod. Planen tycks för det mesta ligga öde och korgarna har inga nät. Man rev de här kvarteren för att få luft och ljus, men det var förgäves. Det är tungt att andas här, och en mörk historisk skugga faller över den ödsliga gården kring Zydu gatvė.     Under en av de lummiga almarna invid daghemmet står ett respektingivande minnesmärke, en hög bronsbyst över den historiskt mest kände juden i Litauens Jerusalem, ”Vilnius Gaonui Elijahn”, som inskriptionen lyder på litauiska. Rabbinen Elijah Ben Solomon Zalman (1720–1797) har kallats Vilnius-geniet för sin unika lärdoms skull, och han levde i ett hus här vid Judegatan på 1700-talet. Enligt legenden kunde han recitera toran, det vill säga de fem Moseböckerna, när han var tre år. Han blev så småningom en av histo riens främsta uttolkare av Talmud och ansågs ha haft den skarpaste hjärnan bland rabbiner på tusen år.  Om man går Judegatan bort från bakgården mot nordost, korsar man Glasblåsarnas gata, som var fylld av hantverkare och salubodar på den judiska storhetstiden här. I korsningen hittar man i dag någraav Vilnius vackraste hotell, gästhem och butiker. Renoveringen har lockat fram en skönhet, som nästan döljer den grymma historien. Författaren Tomas Venclova har konstaterat att detta kvarter är omtyckt av många, ”men i själva verket är det vår nationella skam.”        Klockan sex på morgonen den 6 september 1941 väcktes nittonåriga Fanja, hennes fem år yngre syster Riva och deras föräldrar Rakel och Benjamin Jocheles brutalt i sin lägenhet i Vilnius. En polis stod i dörren och beordrade dem att flytta in i det stora gettot på andra sidan gatan. – Det var bakom de där fönstren vi bodde, säger Fanja Brancovskaja och pekar på huset som nu har nr 35 men då hade nr 33 på Pylimogatan. Det ligger inte långt från den numera enda fungerande synagogan i Vilnius.   Familjemedlemmarna fick en halvtimme på sig att samla ihop det de kunde bära. En av dem vandrar tillsammans med mig precis den väg som hon gick den där morgonen för över sex decennier sedan. Vi går in genom ett portvalv till gården på Ligoninës gata nummer 4, som då var nummer 6.     – Porten stängdes och här stod vi. Där uppe på tredje våningen bodde en skolkamrat till mig. Hennes mamma öppnade fönstret och frågade vad som stod på. Sedan kom hon ner på gården och tog med oss upp, berättar Fanja Brancovskaja.   Utmed Ligoninës-gatan låg det ett judiskt sjukhus före kriget. På ena sidan av gatan är husen smakfullt renoverade med gästhus och restauranger, men på andra sidan, där Fanjas familj bodde, framträder den klumpiga sovjetbyggnationen.   Här var familjen inhyst några månader och flyttades sedan till Strashuno 7, som i dag är Zemaitijos 5. På den gatan kan man fortfarande se resterna av gammal butiksreklam på jiddisch, Sklep Nafta. Ett annat hus på samma gata bär skönjbara rester av en davidsstjärna i den gula putsen på fasaden.           Fanja var den enda i sin familj som överlevde Förintelsen. Hennes nära och kära skingrades på väg mot döden. Hennes far, Benjamin Jocheles, och den begåvade musikern Volf Durmashkin tillhörde dem som mördades i det tyska arbetslägret i Klooga i Estland.   – Min mor satt i koncentrationslägret Kaiserwald i Riga i Lettland och dödades där. Det sägs att kvinnorna dränktes i Östersjön. Min syster dog i koncentrationslägret Stutthof i Polen och min far - bror dog vid Nionde fortet i Kaunas.   Tillsammans beskådar vi Fanjas familje- och släktbild med 16 personer, som togs i Vilnius i oktober 1939, en månad efter det att Hitler hade gått in i Polen. Fanja var då 17 år. Fadern skickade för säkerhets skull en kopia av fotot till släktingar i Israel. När andra världskriget var över sex år senare fanns bara två av personerna på bilden kvar i livet. Det var Fanja och en av hennes kusiner.     Den här släktens öde är inte unikt. Det är i stället representativt för judarna i Litauen. Det beräknas att mer än 90 procent av landets cirka 220 000 judar dödades i Förintelsen. Därmed förlorade Litauen förmodligen en större andel judar än något annat europeiskt land som var ockuperat av Nazityskland. Och det var i Litauen som den systematiska förintelsen av judar började. De organiserade massmorden genomfördes här sommaren och hösten 1941, året innan förintelselägren i Auschwitz och Treblinka i Polen togs i bruk. I lägren gasades judarna ihjäl inomhus, men i Litauen och i övriga Baltikum, i Vitryssland och i Ukraina, mördades de oftast i skogarna nära städer och samhällen.    I dag lever omkring fyra tusen judar i Litauen, tre fjärdedelar av dem i Vilnius. Till den drygt hundraåriga Koralsynagogan på Pylimo - gatan kommer ungdomar nästan bara vid de stora högtiderna. Det kan tyckas beklagligt. Den är en vackert renoverad helgedom med den pelar omgärdade arken i förgrunden, de utsirade bågarna på läktaren och det välvda taket med den blå davidsstjärnan.                 Man skulle kunna tro att det är av estetiska skäl som just den här judiska synagogan av alla i Vilnius räddades åt eftervärlden. Men så logisk är inte historien. Koralsynagogan låg just utanför det stora gettot och under kriget användes den som lagerlokal för sjukvårdsmateriel. På den gamla innegården, bland låga trädörrar och minimala fönster, kan man känna sig förflyttad tillbaka till andra världskriget. Miljön ser ut att ha lämnats oförändrad sedan Förintelsens tid.       © grannland 2008