Om man lämnar Riga med ett litet Fokkerplan och flyger en halvtimma västerut landar man i en annan värld. Liepaja med sina mjuka sandstränder, sin väldiga strandpark, sina charmiga gågator och tjusiga tegelbyggnader, och sin förmåga att smälta samman gammal och ny arkitektur, denna hårt prövade bygd vid Östersjöns kust marknadsförs som förändringarnas stad.
För en gångs skull ljuger nog inte reklamen. Marinbasen Karosta i Liepaja, dryga 15 mil från Gotland, var den näst största i Sovjetunionen och en av de viktigaste stödjepunkterna i den militära strategin mot västra Europa. Inflödet av rysk militär var så kraftigt att stadens lettiska befolkning på 1980- talet utgjorde mindre än 40 procent av invånarna.
Det stängda Karosta i stadens norra del var i praktiken en rysk enklav, där man inte hörde lettiska talas. 1994 lämnade den ryska marinen detta 40 hektar stora militära område, och cirka 25 000 invånare försvann på en vecka. Liepaja gick in i ekonomisk depression med en arbetslöshet på nästan 15 procent, med tomma fastigheter, med miljöförstöring och med 27 fartygsskrov på botten av den kanal som delade marinbasen från resten av staden.
Men efter ett decennium av uppröjning och uppryckning har Liepaja fått färg, flygplatsen är internationell, polishuset är det modernaste i östra Europa, en tvåhundraårig lagerlokal i tegel har blivit konferenscenter med hänförande vacker glasfasad, utanför staden är vindkraftverken svårräknade och i de nya industriparkerna sjuder det av ung livskraft. "Här möter jag Gnosjöanda", säger smålänningen Jan Wennberg stående i en 10 000 kvadratmeter stor ny fabrikslokal dit Trelleborgs-koncernen flyttar fälgtillverkning från Skandinavien.
Där Wennberg har slagit sig ner, på ett gammalt sovjetiskt slakteriområde, finns ett halvdussin svenska och danska företag. Sverige är största investerare i Lettland, men i Liepaja handlar det inte om bank- och telekomjättar utan om små och medelstora företag. Hit kommer skandinaver med en (förmodad) korruptionsfri företagskultur och möter en ny generation lettländska politiker och tjänstemän. Vice - borgmästaren är 31 år och kommunens utvecklingschef är 30.
Det känns som om något nytt skapas här vid Lettlands västerhav, en motbild till den sovjetanstrukna östinfluerade politiska kulturen i Riga. När jag väcker frågan om korruption, tar det nästan eld i Martins Abols i Liepaja. "Vi är starkt emot mutor! Vi kämpar hårt för att hålla lönerna över genomsnittet och för att hålla ekonomin vit", förklarar utvecklingschefen med eftertryck.
Byggföretaget UPB i Liepaja har växande verksamhet såväl i Skandinavien som österut från Lettland. Framgångsreceptet är ung kreativitet. Medelåldern på exportavdelningen är 26 år och företagets produktionschefer är slående unga. Det är ingen tillfällighet. "Chefen investerar i unga människor. Han ger oss förtroende", säger 26-årige Aivars Raèis som fortfarande utbildar sig till byggnadsingenjör men samtidigt leder UPBs toppmoderna tillverkning av byggelement i betong.
Arkitekten Uldis Pilens har på 17 år från ingenting byggt upp UPB till 1 400 anställda världen över. För Pilens är det både filosofi och strategi att satsa på ungdomar. "Vi behöver ungdomar som är öppna för den globala ekonomin och kan skapa kontakter i Europa. Det är Lettlands stora chans", säger 51-åringen som är äldst i sitt företag.
Lettland har två ansikten. Ett trött, sovjetmärkt, som framträder i den oligarkkontrollerade regeringspolitiken i Riga. Och så ett ungt och friskt, till synes oförstört, som skymtar bland industriparkerna i Liepaja. En nations ansikte är mycket viktigt i globaliseringens tid. Den världsledande varumärkesforskaren Simon Anholt har beskrivit häftig förvåning i Riga, när han redovisade sina internationella undersökningar där Lettland hamnade nästan i botten av listan över 40 länders anseende i omvärlden.
För länder vars nationella identitet varit utraderad i decennier under Sovjetunionen tar det lång tid att bygga upp ett gott anseende. Moskva skar av alla Lettlands, Litauens och Estlands egna kontakter med omvärlden både kulturellt och ekonomiskt i ett halvt sekel. Därmed utplånades deras identitet internationellt. Det mödosamma arbetet med att återskapa denna identitet tar kanske en generation.
Striden om bronssoldaten i Estland var i det perspektivet en pr-katastrof. Regeringen i Tallinn må ha rätt att slita sitt hår över en oförstående och okunnig omvärld, som inte tar hänsyn till esternas slaveri under sovjetregimen och under alla andra ockupanter åtta sekler bakåt. Estland må ha rätt att gå i försvarsställning mot kritikerna. Men det hjälper inte. Skadan är ändå skedd. En nations anseende kan raseras på två dygn. Det kan ta två decennier att bygga upp det. Och det kan inte ske genom pr-kampanjer. Verkligheten kan inte förskönas.
"Vad det i grunden handlar om är ett gott styre", säger Simon Anholt. Och så gör han ett tillägg, som för balterna känns smärtsamt men förmodligen är realistiskt i den globaliserade mediefokuseringens tidsålder: Det går inte att vinna poäng i omvärlden på det förflutna förtrycket. Lidandeshistorien är en viktig del av den baltiska identiteten, men man får inte luras att tro att den attraherar omvärlden, menar Simon Anholt. Han ger balterna följande råd: "De får inte vara fixerade vid tanken på att bli förstådda. Vad de bör vara fixerade vid är tanken på att vara attraktiva."
Snart två decennier in i självständighetens tidsålder bedöms de baltiska länderna efter dagens prestationer, inte efter gårdagens offer och förluster. Trots korruption och politisk instabilitet har till exempel Lettland en dynamik som en del mer utvecklade länder saknar. Den kraften måste bli mer synlig. Lettland behöver visa upp mer av Liepajas framtid och mindre av Rigas förgångna.
© grannland 2008